En ensam helg...
För första gången på flera veckor skulle jag vara ensam hemma hela helgen. Hade sett fram emot det under flera veckor. Helgen innan var jag hos mina barn och barnbarn och de två helgerna innan dess var T hos mig.
Jag känner varje gång vi ses att det inte kommer att ske någon förändring om vi bara tar vid där vi var sist vi sågs. Nu verkar det dock vara helt nedlagt. Både väldigt skönt och jättehemskt.
T har druckit båda de helger vi setts. Sista gången vi sågs skjutsade jag hem honom. Vi pratade inte alls förrän vi satt utanför hans port. Jag bröt som vanligt ihop. Tänk om han bara kunde sluta dricka och följa med på familjerådgivning.... Det kommer ALDRIG att ske.
Har tagit mig upp ur träsket under veckorna som gått. Lyckats trycka undan mina känslor och känt en inre frid vad gäller privatlivet. Men idag kom allt över mig igen, som en tsunami.... Och det var jag som hörde av mig till honom. Behövde få ett telefonnummer.
Messade när jag var ute. Vill inte ha in något av honom i mitt hem, inte ens ett sms...
Fick svar och bröt ihop. Kallt och kort.... Men det var mitt också....
Eftermiddagen och kvällen har varit tunga. Känner en enorm svartsjuka och jag vill inte veta om det finns någon grund till det... Men känner jag T rätt så finns det det....
Jag kommer att hitta mig själv igen, jag vet det, måste bara tröska mig igenom alla dessa känslor igen....😳
Tur att jag har en tid hos min kurator på tisdag! Ska gå på Alanonmöte på kvällen då också! Behöver all kraft och styrka jag kan hitta/få 💕
