Vem är jag?
Med risk för långt, snurrigt inlägg.....
Klockan är strax efter 5.00 på morgonen. För en stund sedan vaknade jag med ett ryck, panikångest och en oroskänsla rev i hela kroppen....
Jag hade drömt om T och bilden av honom var som etsad på näthinnan.... Jag drömde att jag fick reda på att han nu var tillsammans med en man. En man från den lilla stad vi kommer från. En äcklig man som också har alkoholproblem. Drömde sedan att jag såg honom på håll och var tvungen att ta bilen och passera för att se honom nära.... Han var då ute med en kvinna som verkade vara hans tränare av något slag. Han sprang intervaller efter vägen, hon peppade och klockade. Helt plötsligt vaknade jag med känslan av panik....
Mitt medberoende kickade igång direkt. Varför får/kan hon ta hand om honom och inte jag?? Obehagskänslan håller fortfarande i sig....
Jag vet varför den här drömmen kommer till mig och då blir jag så trött på mig själv. Allt det jag arbetar med, går igenom och tänker på dagarna kommer till mig i drömmar på nätterna....
Varför har jag inte kommit längre än jag gjort på min resa att finna mig själv och frid i själen?
Jag går på möten i min familjegrupp varje vecka, jobbar med mitt innersta. Skaffat mig en sponsor och är på steg i 1 i tolvstegsprogram. Kommer att bli en lång och tuff resa.... I veckan som kommer ska jag både på möte i familjegruppen och med min sponsor. Hårt arbete med mitt innersta.....
I helgen är jag på en temahelg anordnad av "Stolta föräldrar till hbtq-barn". Jag har ett barn som "kommit ut" som homosexuell och jag är verkligen en stolt förälder för hen!
Igår var det två fantastiska föreläsningar och gruppdiskussioner. Skulle ha varit med på en middag på kvällen men var så trött i huvudet efter alla intryck. Jag trodde jag kunde och visste mycket men..... Inser i alla fall att jag är öppen med en god tro på människan och allt gott <3
Idag fortsätter temahelgen och jag är redo. Men inser också att det kommer att vara precis lika jobbigt idag. För mitt i alla dessa föreläsningar och diskussioner funderar jag inte bara över mitt barn och var samhället står och gör i hbtq-frågan utan var finns jag själv.....?
I många år var jag intresserad av en kvinna och jag visste att det var ömsesidigt. För kanske 8-10 år sen "fick vi till det". Jag var lycklig, jag var sååå kär i den personen! För det var en människa jag var kär i, inte ett kön. Tyvärr vågade vi aldrig visa öppet, utåt vad vi kände.... Min allra närmaste vän då visste om och hejade på men jag vågade aldrig.
Ser, med lite sorg tillbaka, och inser att jag inte heller då visste vem jag var....
Ska livet kanske vara så, ett ständigt sökande efter sitt innersta, frid i själen och en tro på livet?
Jag är en medberoende och ett vuxet barn till alkoholister och jag är en mamma till ett hbtq-barn, men vem är jag mer?? Är jag inget "eget"? Eller är det kanske precis dit jag är på väg genom att delta i dessa sammanhang runt medberoende och hbtq?
Är jag kanske hbtq själv? Antagligen och när jag tänker tanken är den ganska behaglig.....
De senaste veckorna har jag haft tre män som visat sitt intresse för mig..... En av dem är "sedan gammalt" och honom har jag avpolletterat då vi efter bara ett par mail hamnar i tråkiga cirklar och skriver mindre snälla saker.... Inget att ha och det vet jag!
Den andra av dem hade jag bestämt att träffa för att ligga med.... Jag måste nog ligga snart trodde jag.... Men nu är jag osäker.... Varför måste jag det? Om det inte finns känslor, vad ger det mig då? Jo, jag vet ju redan det, det kommer inte att ge mig någonting mer än en känsla av tomhet och att jag ännu en gång tillåtit mig att bli utnyttjad så jag hoppar det också.....!
Och se där, jag känner nog mig själv en del ändå.... Måste bara låta "jag" ta plats och visa vägen <3
Den tredje mannen har jag sexchattat med, en ganska trevlig sysselsättning så länge det inte finns krav. Men kraven smög sig in relativt snabbt. Varför skriver du inte oftare? Kan du visa mer av dig själv? Men där stod jag upp för mig själv! Jag skriver när jag har tid och intima bilder blir det inte! Vem vet var de kan hamna??
Men jag blir i allt detta inte klok på mig själv, för jag mår bra! Jag är glad, känner mig skapligt tillfreds, har börjat skörda framgångar på jobbet som ger en känsla av tillfredsställelse. Men hur blir jag hel? Hur gör jag för att stå upp för mig själv, inte ledas framåt av vad andra tycker och tänker? Varför viker jag mig så ofta från min egen tro på mig och låter andra bestämma vad jag tycker och vill (läs varför tillåter jag män)?
Ska jag kanske låta min hbtq-sida få blomma ut och se vart den leder mig?
Ja.... Idag vet jag varken ut eller in men får fortsätta jobba med mig själv och låta tiden göra sitt.... En dag står jag där som en hel människa som litar på mig själv och står upp för mitt innersta! <3
