Rektorns blogg om livet

Nu har jag varit hemma från Thailand i snart två veckor. Veckor som har varit riktigt bra trots nytt knas på jobbet.

 

Innan jag åkte hem tänkte jag att tre veckor inte räckte för att jag skulle komma tillbaka till sans, vett och förbättrad hälsa. Men väl hemma så kan jag se och känna att det har det visst gjort. En bra början på ett gott mående igen!

 

Jag börjar känna igen mig själv. Tar allt lugnt och tänker igenom saker innan jag fattar beslut.

 

På nyårsdagen fick jag ett mail från T. Han önskade mig Gott Nytt År och hoppades att jag kunde förlåta honom en dag....

Orkade varken tänka eller reflektera kring det då.... Men har gjort det sen jag kom hem.

 

Kände att jag var så pass stark att jag skulle klara att möta honom. Jag har ingen aning om hur hans liv ser ut nu och jag vill heller inte veta!

 

Jag svarade på hans mail och föreslog att vi skulle ses nu i helgen. Idag gjorde vi det....

 

Började med att han satt i fel hotellobby. Jag ville att vi skulle ses ute och inte i någons hem. I hans hem, vår gamla lägenhet, om han inte flyttat, kommer jag aldrig att sätta min fot igen. Jag ville gärna ha den i skilsmässan men som ni vet lovade han att göra livet besvärligt för mig om jag tog strid om det... Borde ha tvingat fram en försäljning..... Han skändade, kränkte desutom vårt hem genom att ha andra kvinnor där!

 

I mitt hem ville jag inte släppa in honom idag. Litade inte riktigt på mig själv.... Kanske hade föreslagit något olämpligt.....

 

När jag såg honom komma gående började mina ögon att tåras. När han kom fram till mig grät jag för fullt.... Trodde jag skulle klara det men det var helt omöjligt. Där var han, mitt livs stora kärlek och samtidigt mitt livs stora olycka.... Han hade inte varit det om inte mina känslor varit så starka....

 

Han kom i en tröja med målarfärg på, okammad och allmänt orakad. Såg gammal ut vid första anblicken, påsar under ögonen, hår i öronen.....

 

När jag blev så ledsen klappade han mig lite försiktigt på benet. Det gjorde inte saken lättare.

 

Vi hade svårt att prata med varandra.... Satt tysta långa stunder. Tänkte att jag inte skulle göra som jag alltid gjorde förut och fråga vad han tänkte på. Ville att han själv skulle ta ordet och det gjorde han, alla gånger utom en då jag inte kunde hålla mig....

 

Jag frågade vad han ville ha min förlåtelse för. Fick till svar för allt dumt och elakt han gjort mot mig. Att han för alltid skulle få leva med det i sitt hjärta och på sitt samvete. Ja.... så är det nog.....

 

Jag sa att jag kan förlåta honom för det mesta han gjort, men inte för de gånger han hängt ut mig på nätet, eller att han hade en annan relation i åtta månader samtidigt som han sa till mig att allt skulle bli bra. Kan inte heller förlåta att han fått igång ett rykte i vår lilla hemstad om att vi skilt oss för att jag var otrogen, när det var hans som var det. Det ville han inte kännas vid att han gjort....

 

Jag sa att jag var jätteledsen när han lämnade mig, att jag just då behövde honom som mest. Helgen han försvann ur mitt liv var den helg då jag tog steget in i utmattning. Han sa att han visste det....

Jag frågade hur han kunde veta det men han svarade svävande att han bara visste det, att jag hade behövt honom då....

 

Han ställde en fråga kring min son som jag undrar hur han kunde veta. Reagerade inte då men har funderat på det under eftermiddagen.... Hur kunde han veta dessa saker??

Min paranoia ger sig lite tillkänna igen.....

 

Jag har som ni vet, tvivlat på om T egentligen nåogonsin varit förälskad och kär i mig. Frågade och fick till svar att självklart hade han varit det. Det var ju han som gick ner på knä i köket och friade.

Önskar att klockan kunde vridas tillbaka eller att man bara kunde börja om och göra det hundra gånger bättre än tidigare!

 

Mina tårar rann nästan oavbrutet hela vårt möte. När T blev ledsen gick han på toaletten.

 

Vi pratade om hans missbruk. Han har inte slutat dricka.... Men säger att han tränar mycket och skaffat sig en ny motorcykel och tränar även med den.... Såna saker spelar ingen som helst roll så länge han fortfarande missbrukar.

 

Tycker kanske att det är ett uns märkligt. Han vet vad han gjort mot mig. Han lider av det men tar ändå inte konsekvenserna av sitt handlande och slutar upp med det som gör att han inte blir riktigt klok....

 

Vi satt nästan två timmar i den där hotellobbyn. På minuten nästan 1 år, 4 månader och 3 dagar sen vi senast sågs.....

 

Kändes som att vi båda hade svårt att avbryta men till slut frågade T om vi skulle gå. Tog sällskap till Centralen och t-banan. Där fick jag en kram och tårarna började återigen rinna. Jag gjorde som sista gången vi sågs. Grät, vände om och gick...... samma oavslutade avslut.....

 

Idag tillåter jag mig att vara ledsen. Hjärna och hjärta pratar inte samma språk. Hjärtat vill ha honom tillbaka! Hjärnan vet att det är omöjligt så länge han fortfarande missbrukar. Och jag har ju heller ingen aning vilket liv han lever. Kanske har han en kvinna? Mest troligt eftersom han ständigt behöver bekräftelse utifrån.....

 

Oavsett, han är min stora kärlek <3 Jag vill så gärna leva mitt liv med honom.....