Rektorns blogg om livet

Under 1 års tid, precis efter att vi helt avslutat, fanns i mig en önskan om att han skulle sitta utanför min dörr och vänta på mig, varje gång jag kom hem. Att vi skulle mötas i min trappuppgång. Att han skulle ha tagit tag i sitt liv och blivit nykter.

Fånigt, tramsigt, romantiskt, jag vet!! En alkoholist förändras inte så lätt! Och inte den här gången heller..... Hur hade jag ens kunnat föreställa mig det?? 😳

Jag svarade honom att jag nog inte visste vad jag skulle säga.... Jag skrev att jag antog att han inte var nykter när han skrev till mig. (Bara där borde jag väl förstått hur lite verklighet det fanns i min förhoppning....!!??)

Jag skrev att jag inte tänker på att ingen tänker på honom. "Det har du skapat helt på egen hand..."

Jag skrev att det nog finns många som tänker på honom men kanske bara ibland. Det finns dock många som inte orkar med en alkoholist, vilket du är och vilket du också vet... Man orkar inte lyssna på fyllesnack, höra på elakheter och lögner. Man tror till slut inte på något som du säger eller lovar för ofta bevisar du motsatsen...

Jag frågade om han nått botten, om han var redo att ta tag i sitt liv och bli nykter.

Skrev att om han var det, om han var nykter då och ville prata så kunde han komma hem till mig.

Dumma jag, hur kunde jag sänka garden så?? 😩

Lämnade ut min portkod och sa att han aldrig får missbruka varken den eller mitt förtroende igen!!

Bad honom tänka igenom det jag skrivit och var han med på det var han välkommen.

Såååå korkat av mig!! Jag har ju sagt att han inte ska höra av sig så länge han missbrukar! Och ändå gör jag direkt ner mig själv! Medberoendet bara kickade in som om det aldrig varit försvunnet...!! 😱

Jag visste ju att han fortfarande dricker. Han sa ju det när vi senast sågs, för några veckor sen. Jag är ju totalt omöjlig när det gäller T...... 😥

Han svarade och vi startade en liten konversation...... Mer om det i nästa inlägg!