Mötet....
Nu har det gått lite mer än två veckor sen den där kvällen då T kom hem till mig. Mängder med saker har hänt sen dess så nu har mötet kommit lite i skymundan i mit liv...
Strax efter kl 16 plingade det på min dörr och T klev in. Som vanligt hade han gått hem för tidigt från arbetet.... Vi småpratade lite om det...
Han ville ha en kopp kaffe och jag fixade det medan jag lagade klar middagen som jag frågat om han ville ha.
Hur kunde jag ens ställa en sån fråga?? Men långt där inne i mig fanns väl önskan och förhoppningen om att det skulle "vara som vanligt"..... Herregud hur korkad får man lov att vara??
Vi satte oss och åt och efter bara ett par tuggor tog det stopp för mig, kunde inte svälja. Tårarna pockade på och ledsamheten bara vällde upp inom mig.
T frågade om jag inte var hungrig. Jag sa som det var, kunde inte äta. Då slutade T äta också. Sa att det var dumt att han kommit och tänkte gå. Jag bröt ihop.....
Frågade hur han tänkte, "ska du bara vandra ut ur mitt liv igen??"
T kom och satte sig på huk bredvid min stol. Vi tog på varandra, lätt. Till slut satt vi båda på golvet med benen slingrade runt varandra. Fortsatte att ta lätt på varandra, kysstes....
Jag var så ledsen....
Efter en stund satte vi oss i soffan. gråten kom och gick. T grät aldrig men jag såg att tårarna steg i hans ögon emellanåt....
Han pratade lite om sitt liv. Vad han gjort under det 1,5 år som gått sen vi lämnade varandra. han hade gjort flera utlandsresor, och jag vill inte veta med vem! Han planerade för en ny. Mitt hjärta bara blödde.... Såå ledsamt att höra om det liv som
jag en gång drömde om skulle vara vårt gemensamma.... Vem vet, han kanske kände/tänkte likadant när jag pratade....
Han pratade en del om allt elakt han gjort mot mig under våra år tlllsammans, att han tänker på det dygnet runt. Att han inte förstår varför han gjorde som han gjorde.....
Han sa att han borde ha lyssnat på sitt hjärta och inte på allt illasinnat prat om mig. Han valde att lyssna på elaka, osanna rykten istället för att se mig och känna/lyssna på sina egna känslor.... Jag undrar ibland vem som spred dessa rykten.... Människor som
ville mig, oss ont? Någon som själv ville ha T?? Jag lär aldrig få veta och det är väl lika bra....
T pratade om att jag hade i alla fall varit klok och tagit hjälp utifrån. Han sa att han bara kört på och stoppat in alla känslor. Han sa att han just nu bara tar en dag i taget för han mår inte bra och vet inte vem han är. Men han hade heller inga planer
på att skaffa hjälp. Märkligt hur han reflekterar.... Men han vet väl vad han borde ta tag i först.....
Vi pratade en hel del om hans missbruk. Han vet om det. Han säger också att han inte klarar av att ta tag i det. Säger att han inte skulle klara av att bli nykter, suget är för strarkt....
Han har en mycket nära släkting som gjort just det och klarar av att hålla i. T refererar till hen och säger att kan hen så borde jag kunna, men......
Återigen så ledsamt....
Vi kysstes några gånger, lätt.... Jag tog honom i lockarna i nacken. Han var smutsig i håret så de var inte lika lena som jag mindes dem och det var ganska skönt. Annars hade jag nog blivit ännu mer ledsen....
Han hade tagit bort håret i öronen sen vi sågs sist men de långa stråna i ögonbrynen var kvar....
Han gjorde några saker med mig som han brukat göra och jag njöt för några sekunder...
Han masserade min ena fot och sa att "det här har du saknat va?" Blev återigen ledsen....
Under hela vårt möte och samtal så var jag så förundrad över allt T glömt. Han började fråga om min son och jag sa att vi pratade ju om honom sist vi sågs, minns du inte det? Det hände flera gånger under timmarna vi sågs. Märks att alkoholen sakta men
säkert bryter ner honom... Sorgligt som så mycket annat som är kopplat till missbruk....
Minns inte vad vi pratade om sen men han skulle i alla fall gå. Jag frågade återigen om han bara skulle vandra ut ur mitt liv som om inget hänt?!
Han svarade att jag kunde inte vara med honom. Han är inte snäll mot mig. Jag blev så ledsen. Alla mina förhoppningar bara dog, mitt hjärta gjorde så ont.
Vi kom överens om att vi skulle höras ändå. T frågade om jag skulle vara den som hörde av mig men jag sa att det fick han göra.
Skulle han nu bara gå hem till sin sambo igen?? Har han ens en sådan?? Vill inte veta! Men anar att det kansk inte finns nån just nu eftersom han skrev till mig att han var ensam och det skulle jag inte tänka på.... Vilket jag heller inte alls har funderat
på. Jag hade ju hittat mig och kommit upp på banan igen. Motat ut honom ur mitt huvud. Men nu flyttade han in igen....
Han gick och min gamla kompis panikångesten kom som ett brev på posten.... Natten var helt förfärlig. Tog en sömntablett när jag la mig men fick ta en halv till runt 2-tiden. Brukar vara helt utslagen om jag tar en men den här natten kunde jag inte sova
på 1,5....
På morgonen brottades jag med ångesten så mycket att jag bara packade ihop och åkte till mina barn i Dalarna. Var planerat sen innan men inte att jag skulle komma så tidigt. Stod inte ut att vara ensam hemma med min ångest.
Innan jag åkte skrev jag ett långt snurrigt mail till T att han nog har rätt. Vi kan inte ha kontkt eller höras. Han har rätt, jag kan inte ha en elak, lögnaktig alkoholist i mitt liv.... Sååå ledsamt. Skrev att han aldrig mer ska kontakta mig, att han
inte ens kulle svara på mailet jag skrev och han har respekterat det. Jag har inte hört ett ljud....
Från djupet av mitt hjärta så undrar jag verkligen vad han ville när han tog kontakt....?? Och jag blev inte klokare under vårt möte. Vad ville du med mig T??
Jag har helt och hållet accepterat att det är så här det ser ut nu. Men jag vet ändå att längst där inne i mig finns fortfarande det lilla fröet som hoppas att han en dag tar tag i sitt missbruk, blir nykter och kommer åter.... ❤️
Till dig T! ❤️
