Vad är viktigt på riktigt?
I förrgår mailade jag alla mina medarbetare och alla mina rektorskollegor mitt beslut att avsluta min anställning. Har fått många mailsvar från kollegor och ett flertal telefonsamtal, som alla blivit långa, där vi pratat om både mitt beslut, grunderna
för det och förutsättningar för vårt enormt svåra arbete.
Bland medarbetarna är det en handfull som pratat med eller via mail kommenterat mitt beslut. Hade inte väntat mig något annat heller. Jag är inte satt på min position för att skapa mig nya vänner, stryka folk medhårs eller sitta med armarna i kors och
låta folk göra lite som de vill....
Igår kunde jag andas ännu lite bättre! Känns bra när alla vet och jag upplever nya möjligheter till möten och samtal. Nu kan jag bara köra på!!
Mitt i allt är det en sorg. Börjar kunna titta bakåt och se allt som vi faktiskt gjort och åstadkommit, hur långt i utvecklingen av skolan vi kommit. Men det återstår mängder med berg att bestiga och snart överlåter jag åt någon annan att leda den vandringen!
I måndags hade vi hantverkare på skolan. Jag pratade med dem innan jag gick hem och de överöste beröm och förundran över "oss"! De hade aldrig varit på en skola, söder om Stockholm, som är så lugn!!??
De sa, Vad har ni gjort? Eleverna går i korridorerna, de är artiga och trevliga både mot varandra och dem som är besökare, de äter fint och torkar borden efter sig i matsalen!!
Självklart sög jag i mig berömmet och meddelade så klart även personalen vad jag fått höra!
Men sen då?? Pedagogisk utveckling kan inte mätas med de parametrarna..... Vad pågår i klassrummen? Hur ser vi att det sker ett lärande? Hur utvecklar vi elevernas alla förmågor?
Det är nästa steg på skolans långa vandring.... Nu finns trygghet, studiero och möjlighet till arbetsfokus....
Men jag upplevde just en sån härlig liten "sak" vid lunchen igår! Jag satt i matsalen och åt lunch, förde samtal med några ur den administrativa personalen och plötsligt hörde jag en diskussion vid bordet bakom oss. Stannade upp och spetsade öronen!
Fyra elever i åk 3 förde en diskussion om ekologisk mat som sedan övergick till kossan och dess fyra magar! De samtalade om lärandet, att de tidigare inte visste allt detta men nu gjorde de det!
Det är som ljuv musik i en rektors öron!!
Jag försöker att hålla mina dagar realiativt fria från diverse möten men idag var det omöjligt, så omöjligt att jag får erkänna att jag inte kommer att hinna alla..... Eller kanske kan vända på det och säga att jag är så klok att jag förstår att
det inte går...? Jag måste avstå ett möte för att hinna med och orka resten.
Övar varje dag på att andas och besluta vad jag måste göra och vad andra kan göra. Vad som är viktigt på riktigt och vad som kan tas bort. Varje situation innebär ett avvägande och ett beslut.
Jag fortsätter kampen om att måna om mig själv! ❤️
