Rektorns blogg om livet

Ser tillbaka på bloggen och det var längesen jag skrev. Har läst alla mina inlägg och inser vilket fullständigt galet liv jag levt de senaste åren och nu är det som om allt galna bara överfallit mig.

 

Har sen flera dagar tillbaka funderat på varför min själ inte mår riktigt bra. Det skaver och gör ont och jag finner ingen frid och ro. Kan det bero på att jag har gått ner i varv och har tid att tänka igen. På jobbet är allt lugnt och mer eller mindre klart för skolstart så det ägnar jag knappt en tanke. Vilket är jätteskönt!

 

Men tankarna maler om livet självt och allt jag varit med om. Om allt jag tillåtit mig att utsättas för.....  Jag bara MÅSTE få ro och frid i mig själv. Jag har det och har haft det under långa perioder men nu är det tji.....

 

 

För väldigt många år sedan levde jag med en man som misshandlade mig mycket och svårt. Jag hade allt ont någonstans på och i kroppen. Han slog mig aldrig så att det syntes. Oftast var det låren och brösten som var blå och lila. Missfärgade av alla slag de fått ta emot. Även insidan blev svårt sargad och det tog många år i terapi innan jag var återställd och hade tagit tillbaka mitt människovärde. Han var en psykopat och lögnare vilket många kvinnomisshandlare är.

 

Nu har jag tappat tron på mig själv igen.... Har jag något värde i den här världen? Jag tänker enormt mycket på T just nu. Jag gjorde många fel i vår relation, alla de man gör som omedveten medberoende. Han gjorde också mängder med fel. Alkoholen talade allt som oftast och jag har de senaste dagarna överväldigats av sorgen att han inte tog tag i sitt missbruk.

 

Jag har funderat fram och tillbaka på om det verkligen var så illa som jag tyckte att det var och ja kommer fram till samma svar hela tiden. Ja, det var så illa!

 

 

Men varför kan jag inte släppa mina känslor och tankar. Han gjorde mig så illa så många gånger, men det fanns så klart också fantastiska stunder!

 

Det tog flera år av terapi för att komma över mannen som misshandlade mig och idag har insikten kommit över mig att jag måste så klart fortsätta hos min kurator för att få professionellt stöd att hela mig själv igen.

 

Jag ha näst intill aldrig varit så förälskad som jag var i T. I början, när allt var så himlastormande, kunde vi sitta på varsin sida av köksbordet och bara titta på varandra. Vi log och åt varandra med ögonen. Vi tog hela tiden på varandra. Sov nära, älskade ofta och mycket. Det var fantastiskt!

 

Men jag undrar ibland om det var på riktigt? Eftersom han samtidigt hade andra kvinnor, han ljög och bedrog.

Där tappade jag en del av mig själv.....

 

Han talade om för mig redan från början att sex var viktigt för honom och utan det kunde han inte leva, så jag fick inte tappa lusten. Det gjorde jag..... När det blev ett krav, när det var jag som förväntades ta initiativet, även om jag inte hade lust. Helst skulle det ske varje dag.... Sex var och är viktigt för mig också!

Jag älskade att älska med T! Vi lekte oss fram till mer utvecklat och avancerat sex. Alltid med respekt för varandra!

 

 

Utom en gång som jag kommer att tänka på nu. T ville ha sex och jag sa som det var, jag hade ingen lust. Han blev sur..... Jag sa, att om du verkligen måste så får du väl använda mig.... Han måste....

Jag ställde mig på knä i sängen och han använde mig. Inte så lätt när den ena inte vill..... Tårarna rann hela tiden medan jag stod på knä, men de fick rinna tyst. Jag kunde ju inte störa honom när han gjorde det han måste. Efteråt såg han att jag var ledsen men det var mitt fel eftersom jag inte velat..... Jag fick skylla mig själv....

 

Jag är så trött och less på mig själv som känner allt det här men anar och vet att det måste ut. Samtidigt känner jag en sån enorm längtan efter T, trots allt elände vi hade. Men jag tror, som alltid, att det var alkoholens fel. Och jag vet ju att han har en annan kvinna så denna längtan får bara bli just en längtan....

 

Jag mår så mycket bättre bara jag får skriva av mig här och är glad över att jag hittat den här metoden för att rensa insidan!

 

Känner på mig att det blir några inlägg nu för att få ut allt som snurrar i huvudet och skaver i själen....<3

 

Igår kväll var jag på date! Trots längtan efter T måste jag träffa människor och varje möte berikar mig :)

 

Det blev en spontan date, helt oplanerat men såå roligt! Kanske inte en man som intresserar mig på ett kärleksplan men jag skrattade och njöt hela kvällen!

 

Vi möttes vid Hornstull och han kom på sin vespa. Vi köpte lite fika och åkte till Kastellholmen. Satt på klipporna och njöt av solnedgången! Pratade och skrattade!

Sen tog han mig på en åktur i Stockholmsnatten innan han körde hem mig. Vi åkte i bara kortärmat i den tropiska värmen! En kväll att minnas länge!

 

Jag stoppar in min kärlek och längtan efter T och försöker rycka upp mig för att göra nåt bra av den här dagen!

 

 

Kram alla fina läsare!<3