Rektorns blogg om livet

Har haft en helt underbar dag! Varit inne i city med en bästa vän och shoppat kläder. Höstgarderoben har fyllts på med ännu några fler guldkorn! HM på Fältöversten och Zara på Stureplan är verkligen mina favoritaffärer. Följer alltid med något hem därifrån..... :)

 

Imorgon är det dags att börja jobba igen efter den härligt, varma, långa, sköna sommaren. Det känns helt ok, jag är redo! Imorgon får ledningsgruppen förstärkning med en biträdande rektor till och det känns bra. Lämnar över allt ansvar för förskoleklass och fritidshem till henne, inklusive personalansvar. En stor bit av mitt arbete som lyfts bort under hösten. Denna tjänst är bara en förstärkning under en period så att vi andra hinner hämta igen oss.

 

 

Det är bra att få avlastning med dessa stora bitar under hösten eftersom Skolinspektionen hittat på att de ska besöka oss igen så vi kommer nog få att göra. De ska inspektera hur vi arbetar utifrån vetenskap och beprövad erfarenhet. Inte vår starkaste sida än så länge, men kan ju bli.... ;) Vi har en plan!

 

I namnet på den här bloggen presenterar jag mig som rektor. Det har varit en stor del av vem jag är, troligvis alldeles för stor.... När jag läser tillbaka i bloggen så ser jag att väldigt lite av det jag skriver handlar om arbetet det handlar allra, allra mest om vem jag är inuti, vem jag blivit och varför.....

 

Jag försökte byta namn på bloggen men det var omöjligt och jag har ingen aning om hur man kopierar all text och flyttar den till en ny blogg..... Därför får det vara som det är. Det spelar mig inte så stor roll bara jag har den här ventilen för att pysa ut det som skaver, skriva om det som är roligt och notera tankar som jag tänker är viktiga. Min lilla dagbok kanske.....

 

 

Jätteskönt att få skriva av sig!

 

Jag tror vissa dagar att jag bearbetat allt jag varit med om i mitt äktenskap, andra dagar överväldigas jag av all galenskap jag upplevt..... På vårt bröllop sa en av T:s systrar att om jag någonsin gjorde hennes bror något illa skulle jag få med henne att göra..... Hm, om det var tvärtom då? Vilket det var..... Undrar om de ens har en liten aning om hur komplicerad och elak han kan vara.....

 

På Facebook följer jag en relationscoach och idag skrev han:

 

"Människor lämnar inte ett förhållande som gör dem till en bättre version av sig själva. Vi lämnar inte mannen eller kvinnan som får oss att tycka om personen vi blir till i tvåsamheten. Vi lämnar inte sammanhanget där vi känner oss förstådda och älskade! Vi lämnar därför att vi inte tycker om den vi blivit i förhållandet! Vi längtar efter att få känna oss hemma i vi!"

 

Så sant och så svårt i en relation med en alkoholist med lynnigt humör och som ändrar uppfattning om saker och ting lika ofta som vi andra byter underkläder. Som inte minns det han sa själv kanske bara nån timme tidigare..... I en relation mellan två icke-alkoholister är det där helt klart projicerbart och jag har nog till och med upplevt det ett par gånger.... Aldrig en angenäm känsla, men viktig att ta hänsyn till.

 

Jag är tacksam för att jag inte längre deltar i det långsamma självmordet som T håller på med. För ja, alkoholism leder alltid till döden och ofta för tidig. Samtidigt kan jag ibland drabbas av en känsla av att vara galet förbannad på att han, trots att han är väl medveten om att han är en alkoholist, inte tog tag i skiten och gjorde något åt det! Ibland känner jag det som att han valde alkoholen framför mig, men jag vet att det inte är sant. Han gjorde inget val, alkoholen bestämde!! Oavsett vad han säger nu, att det är han som bestämmer över den....

 

Han man konsumerat alkohol på ett sjukligt sätt i 35 år så tar man inte kommandot på det viset....

 

 

Jag fick ju inget svar från honom heller om han någonsin älskat mig. Jag var bra så länge jag drack med honom och inte lät honom ta några konsekvenser av sitt beteende. Jag höll upp en fin fasad och han kunde missbruka vidare.... Där får jag skylla mig själv och det tar jag! Men jag undrar ändå.... Älskade han någonsin mig....

 

Ja, ja det får jag väl aldrig veta och släpper den tanken nu.

Funderar ibland på om jag är svartsjuk på hans nya kvinna och varje gång kommer jag fram till att det är jag inte! Jag har aldrig varit en svartsjuk person och det finns ingen anledning att bli det nu. Hon har ju fått en ännu sämre version än den jag hade....

 

När T messade mig första gången, förra veckan, var det så oerhört tydligt att han var full, och rejält full skulle jag säga med tanke på hur han skrev. Andra gången var texten på ett helt annat sätt så då tror jag han var nykter, likaså tredje gången.

När vi övergick till mail tror jag han var skapligt nykter när han skrev det första men när det andra kom var han nog helt klart påverkad..... Ledsamt, vanliga vardagskvällar..... Undrar om hans sambo vet att han kontaktat mig och vill ses? Eller är han som vanligt, vill både ha kakan och äta upp den....

 

Precis när jag träffat T var det åtminstone två i bekantskapskretsen som sa till mig att han hade lite svårt att både reglera alkoholintag och humör..... Oj vad rätt de hade!! Och så klart var jag tvungen att ta reda på det på egen hand! Han var ju den finaste jag mött så det kunde väl inte vara sant....

 

Jag känner mig så lugn och tillfreds nu! Den här bloggen och mitt skrivande gör att jag plockar bort en jobbig sak i taget ur mitt inre! Skalar av mig själv som man skalar en lök! :)

Kan inte nog uttrycka hur lycklig jag är som hittat den här metoden och ger mig tiden att skriva och helas! Jag bara älskar livet just nu! <3

Men behöver nog lite mer tid och samtalsstöd för att helas helt..... Hjärnan är full av små men obearbetade tråkiga minnen....